Dagens tabbe får idag ett helt eget inlägg. För några dagar sedan berättade jag om min nojja över låsta dörrar och avstängda spisar. Dagens tabbe överträffar allt. Idag så fixades ju då de sista detaljerna inför Detroit. Bland annat att fixa mitt nya bankkort, aktivera och få ny kod och hela den svängen.
Allting går galant, snabb kö till kassan och hon som hjälpte mig var ursnäll och trevlig och löste alla mina problem på ett kick.

Lycklig som få, med ett nytt visa-kort går jag med Fröken Anna Frisell ut från banken och ska ju då självklart testa detta nya kort i närmsta bankomat. Inga problem där heller, går som smort. Vi traskar vidare mot vårt mål NK för lite välbehövlig shopping. På vägen dit vill jag ju då stoppa ned mitt kort o körkort. Men tror ni plånboken ligger i väskan?
Klart den inte gör. Jag får en mindre hjärtattack. Vi rushar tillbaka mot banken, går igenom vartenda steg från det ögonblick vi lämnade banken och kommer fram till att jag måste ha glömt plånboken vid kassadisken.
Till historien hör ju då att banken stängde kl.1500. Klockan var nu.1505. Då rycker vår allas målvakt o livräddare Anna ut och bara helt obesvärat klickar lite på telefonporten och tro tusan. Där kommer min plånbok traskandes, en vänlig själ från kontoret sa att plånboken bara hade legat kvar på disken. Att den dessutom var öppnad gör ju inte historien bättre.
Men visst var alla pengar och Lisebergskortet med mera kvar i plånboken.


Efter en sådan här händelse är det ju självklart att dom flesta börjar att spekulera i alzeimers och senil. Men jag har redan hittat orsaken till mitt nya glömska beteende. Man blir ju som man umgås. Jag ger Jenny skulden för mitt utförsåkande. Jag säger bara glömmer man all sin vita tränings/tävlings stass hemma, då vet man att man är den rundade smörkniven i lådan.