Ja så vid 1230 kom bertrand och hockeytacklade ned mig i incheckningskön till Detroit flighten. Kul. Alla rack o påsar flög åt alla håll och övriga medpassagare fick sig ett gott skratt. Men what comes around goes around, när vi efter 2 timmars köande kom fram till spärren så visar ju självklart bertrand fel biljett, vilket gör att det blir ett himla liv. Under denna tid så pratar jag lite med säkerhetsvakterna, (bertrand hade tennistrunken som handbaggage) och sade att dom borde kanske undersöka den väskan. Den är ju trots allt ganska så stor... så bertie fick snällt packa upp sin trunk och visa innehållet... som jag skratta. Han var motligt road...

Planet blev tillslut 1 ½ timme försenat, fransmän säger jag bara, tidsoptimister... själva planet i sig var helt okej, maten sådär men bra filmutbud på displayen framför mig. Jag o Bertrand satt på 2-raden vilket var väldigt skönt. Finns inget värre än att sitta på 5 raden i mitten, mitt i smeten med personer på båda sidorna... klaustrofobi svar ja. Under resans gång skrattade vi så att vi grät, samt hade kuddkrig, vattenkrig och njurboxskrig. Självklart stod jag som vinnare i samtliga grenar.

Efter 9 timmar på planet så landade vi ju då äntligen i Detroit och denna gång tog det faktiskt bara 40 för mig att ta mig igenom tullen samt att plocka upp väskorna, himla gott. Roligast är ju dock att Bertrand är amerikansk medborgare, (föddes i New York, flyttade därifrån vid 8 månaders ålder), och hans engelska är hooooorrrrriible. Så varje gång så tror ju tulltjänstemännen att han är en fransk terrorist eller att hans pass inte är äkta.

Vid halv åtta tiden, amerikansk tid, så kom jag då äntligen fram till dormrummet, där fotbollstjejerna samt lite annat folk körde stor Welcome Back Swede. Jag däckade 25 min efter att jag hade kommit in i rummet haha. Blev ett litet antiklimax på den välkommen tillbaka mottaggningen.